barndomsåsikter

När jag var liten gillade jag folkvisor. Förutom att det var perfekt om man gillade att sjunga och hade lätt för att lära sig texter utantill (massor med verser men bara en melodi och omkväde/refräng) gillade jag själva innehållet hemskt mycket. Jag var nämligen misantrop och tyckte att det bästa vore om alla vi människor dog och lämnade plats för annat liv på jorden. Det värsta jag visste var kärnkraft, bilar, djurplågare och moderater. Ungefär i den ordningen (förklaring - se fotnot).

Vi var några stycken likasinnade. Vi hittade på egna teaterpjäser, sjöng och intervjuade folk på stan. Vi var lite som South Park-kidsen fast på sjuttiotalets Söder, om man nu kan tänka sig detta.

Politiska orättvisor var det värsta jag visste. Minns att jag kunde bli så upprörd över vad människor gjorde mot jorden, varandra - eller djur - att det ibland gjorde rent fysiskt ont. Ordspråk som "Som man sår får man skörda" och "Syndens lön är döden" tyckte jag i det närmaste var klockrena konstateranden.

I folkvisorna handlade det ofta om ond, bråd död och om spådomar som stämde in. Det ödesmättade anslaget tilltalade mig enormt. Någon idiot trotsade sitt öde och se där - genast fick han sitt straff.

Fy vilket otäckt barn jag var - bakom den sockerbitstandade fasaden!

Fotnot:
1) Min första riktiga mardröm handlade om kärnavfall.
2) Vi bodde vid Hornsgatan.
3) Någon sköt duvor i Hammarbyhöjden där mormor bodde. Huvudena var av.
4) Om det var någon unge som var vidrig kunde man ge sig på att den var moderat.