tre nyanser av triumf

Känslan av att man själv hade rätt hela tiden - och andra fel - kan ju drabba en ibland. På olika sätt har jag kommit på. Närmare bestämt tre:

1) Det befriande - äntligen en riktigt bra film/bok/recension/artikel/nån som säger det man själv har tänkt eller känt. Och när ens Sanning äntligen kommer fram tycks den rättfärdiga allt ens tidigare gnäll och kräsenhet. Då man utbrister: "Precis så är det ju."

2) Det beskäftiga - jag visste hela tiden att det var farligt med, till exempel solarier. Då man utbrister: "Vad var det jag sa."

3) Det sura - då man inte vill dela med sig. Om man till exempel gillat Dexys, New Order och the Smiths sedan åttiotalet och går på fest med stajlade 25-åringar som tror att Kevin Rowland och Morrissey plankat Håkan Hellström i stället för tvärtom. Då man kväver ett: "#ü?&%?&."

Kom att tänka på detta då Po Tidholm skrev om otäcke Kay, som jag tidigare skrivit om här. På vilket av de tre ovanstående sätten låter jag dock vara osagt.