behovet av trash

Har upptäckt en sak. Ju mer kulturellt "smal" man är, desto mer uppdämt blir ens behov av trash. Ofta med resultatet att man tappar proportionerna, ja helt enkelt överkonsumerar när man väl ger sig tillåtelse.

På samma vis som ett alltför gudfruktigt ideal hör ihop med ett perverterat libido (läs Knutby, Katolska präster, Jehovas vittnen, Mormonkyrkan m.fl) så verkar en alltför nischad kulturkonsumtion medföra en akut längtan efter det banala. Hur ska jag annars förklara mitt seglivade intresse för dokusåpor?

Visst är det mänskligt att intressera sig arketyper och sociala experiment, och någon slags funktion fyller de ju uppenbarligen. Men frågan är: om jag hade gillat Freestyle, Gyllene Tider och Den Blå Lagunen i högstadiet. I stället för KSMB, Incest brothers och Rainer Werner Fassbinder. Hade det förändrat någonting?

Undrar vad jag i så fall hade sysslat med nu, i stället för att titta på otäcka Josefin Craafoord i TV4:s Paradise Hotel?