politisk satir - roligt, någon?

Inför valet i morgon sitter jag och kollar Iraksidan och hittar en äldre men ändå träffande teckning av satirtecknaren Steve Bell. På the Guardian hittade jag den här.

Hur roligt är det egentligen med politisk satir? Jag vet inte. Det kan vara träffande, absolut, men vem skrattar? Politisk satir borde vara roligt, det finns ju så mycket stoff. Men kanske är det just detta som är problemet. De flesta politiker är ju per definition en parodi på sig själva. Så hur sparkar man in dörren?

På sjuttiotalet till exempel, när salig Hillersberg eller Hasse & Tage körde sina politiska vitsar, skrattade väl folk? Hade de en annan humor då? En annan syn på politiker? Är det just vår generation som inte kan skratta åt politisk satir?

Eller har jag helt fel. 2000-talets unga vuxna skrattar i själva verket arslena av sig, och bara jag som lider av vinterdepression? Första tecknet på depression är ju som bekant förlusten av humor.