simstress och kay-ångest

Folk är stressiga. Det är jobbigt. Tempot är hårt. De kloka och ödmjuka är inte de som har mest inflytande i maktskikten... Snarare tvärt om.

Trött och frusen. Undrar när vintern ska gå ur kroppen. Simmade efter jobbet i dag. Till och med i bassängen blir man omsimmad av någon som har bråttom. Fort ska det gå. Den som har simmat snabbast när han dör vinn... Men vänta lite, stress är ju farligt! Immunförsvaret bryts ned. Det vet man. Och hälsan, säger ju de som förlorat den, är det enda man har. Så varför hålla på? Det är dumt. Dessutom smittar det. Det märktes faktiskt där i bassängen, det var som en ond kraft som drog med sig allt och alla... Som ett Tolkiensk ringvålnadsmörker...

Allvarligt. Tänk om det är så det är... Att de flesta bara är smittade av andras stress och...om man bara tänker efter och följer sin egen känsla.. ja alltså om alla gör det... Nej! Stopp! Innan jag börjar låta som Kay Pollak, på ett otäckt självbelåtet New age-sätt.

För en vacker dag är det de kloka och lugna som styr. Och de tomma tunnorna skramlar övergivet. För vi har flyttat till nån, typ, norrländsk by... Och Jesus och Maria Magdalena är kära och sedan blir filmen Oscarsnominerad...

Uppdatering: Maria Bergom Larsson slår huvudet på spiken med Jesus + Freud = succé.