sven 4 life

Min son har en kompis. Han är så där ärlig och aningslös som bara särskilda personer är. Han säger vad han tänker. Rakt ut. Gillar sådana människor, trots att det ibland känns för mycket. För man bara måste gilla folk som säger vad de tycker, utan bakomliggande motiv. Samtidigt är han smart, mogen och empatisk. Helt enkelt, en liten pärla.

Denna otroligt speciella kille satt i går vid vårt middagsbord. Och så berättade han, med ohöljd entusiasm, att han hade sett "Tjenare Kungen" och att den var skitbra. "Den äger" sa han.

Plötsligt kände jag mig superdum. Okej, jag gillar inte Malmros, och jag vet hur det var att spela i tjejband på 80-talet på riktigt, men om en unge kan bli så glad så kan inte filmen vara så hemsk. Det ligger i betraktarens öga. Vad är genomskådandets triumf (=cynism) i jämförelse med en trettonårings entusiasm?

Därmed önskar jag meddela att jag gör en total Ringholm i mitt tidigare omdöme om nämnda film. (Tur att man inte är recensent. Hur gör man då?)

Sedan avhandlades nye NO-läraren.
Min son: - Sven är ascool.
Hans kompis: - Sven äger.
Min son: - Sven for life!

Och vart vill jag med det här? Jo, att jag tycker att deras entusiasm äger. Och den smittar, helt klart.

Tillägg: Att göra "en Ringholm" innebär egentligen bara att man ber om ursäkt för att ha uttryckt sin ärliga åsikt. Trots att man fortfarande tycker så. Är ni med?

börspsykopater

Nu avslöjar amerikanska forskare vad man länge misstänkt: Störda individer är framgångsrika på börsen. Alltså, för oss som inte omfattas av diagnosen: Banka huvudet i väggen - och bli en lysande affärsman.

P.S. Neuroekonomi, spännande ämne förresten. Finns det på universitetet?

på cnn

Eric Clapton auktionerar ut en signerad gitarr. Celine Dion gråter och sjunger en bön för Katrinas offer.

en stolthet...

...för mänskligheten, ett ljus i mörkret, individens seger över den fascistoida heteronormen: Antony and the Johnsons kelar med Malmöpubliken. I repris i SVT2 i morgon klockan 01.05 och på tisdag klockan 19.30. Måste faktiskt upplevas.

tjena pengar

Var på Rigoletto och såg "Tjena kungen".

Inte för att jag vill ge Malmros en smocka, men...inte var det någon vidare film. Trots att Josefin Neldén var väldigt bra i rollen som Abra kan jag inte få bort känslan av kladdig cynism.

Typ, 70-talsprylen i Lukas Moodyssons "Tillsammans" funkade - nu expoaterar vi 80-talet. Så här: Abra har blivit sviken och går ensam på en gata till Cyndi Laupers "Time after time". Bättre än så blir det aldrig, liksom. Låt efter låt. Attribut efter attribut radas upp - till ingen nytta. Klichéerna står som spön i backen och det som skulle kunna vara bra drunknar i allt ängsligt publikfrieri.

Fast jag blir å andra sidan lätt äcklad av en viss sorts nostalgi. "Åh, vad vi minns" grinas det och i samma stund har man skrivit om historien, invaggats i en skönmålad föreställning och glömt hur det egentligen var. Det blir en anomali.

Lite som Golden hits, de där cd-boxarna man kan köpa från TV-shop. Momus har ju formulerat detta på bästa möjliga sätt i "Platinum":

Hey DJ you've got it all wrong
No more golden greats, no more platinum songs
Put these frozen moments in the fridge where they belong
Nothing's going to save us now

Hela texten.

planxty, drömmar och pimp my ride

Känner mig ledsen, tungsint, ospirituell, ohumoristisk, opolitisk, idéfattig och...ja ja det är höst. Men ÄNDÅ. Allt känns så Typiskt.

Men.

Har sett Planxtys live-DVD. Absoluta idoler: Christy Moore, Andy Irvine, Liam O'Flynn och Dónal Lunny . Innan hade jag bara hört Christy Moore, via Shane MacGowan. Men alla fyra tillsammans... Jag bara gråter för det är så vackert.

Drömt rätt intressanta drömmar på sistone. Häromnatten drömde jag att jag blev stalkad av en långväxt personlig assistent med väldigt platta lår (?). Vi åkte hiss, och jag tyckte lite synd om honom. Såg på honom och log. Det skulle jag aldrig ha gjort! Efter det blev det thrillermässig jakt, knarkarstämning och knivhot.

I natt körde jag världens skönaste bil. Guldfärgad. Körde omkring, som man gör, utan körkort. (I verkligheten kan jag inte köra för fem öre. Gillar inte ens bilar speciellt.) Varför drömmer man sånt?

Och, som av en händelse såg jag och min son på "Pimp my ride" på MTV i kväll. Extreme makeover för bilar. Tänkte egentligen övervaka min sons tv-tittande - på ett morsigt sätt - men min skeptiska attityd förbyttes snabbt till inombordsligt skratt: Xzibit - Pimp Master of Ceremonies. Humor. Hjälpsamhet. Hmmm. Och så kom jag på det: De hårda west coast-typerna som fixade upp killens sunkiga van var ju som mössen och sparvarna i Askungen! "Jag vet! Vi ska sy den! Vi ska sy och vi ska klippa..." Och så vidare. Ungefär. Fast det var en van i stället för en balklänning. Och killen, motsvarande Askungen, blev så glad att han försökte krama west coast-killarna - men där gick tydligen gränsen.

Vet inte om det alltid är så bra, men här kan man kolla på gamla klipp iaf, och se om man har missat någonting.

reklam och nyhetssajter

Faran med reklam fick en ny innebörd vid nio på torsdagkvällen.






Från aftonbladet.se/annons på dn.se

världsbilden i Världen Idag

Det finns mycket i den här världen att frukta. Klimatförändringar, översvämningar, krig, terrordåd, bränder och miljökatastrofer. Man kan bli våldtagen. Någon närstående kan dö. Eller cancer. Pang, så är man död. I bästa fall. Man kan få en blodpropp i hjärnan och vips, så är man ett lallande, halvförlamat kolli. Man kan få psykiska problem, depression med dödlig utgång. Oändliga möjliga skräckscenarion, inför vilka varje levande människa står sig slätt.

Inte konstigt att man är rädd. Det krävs mod för att leva.

Jag skrev för ett tag sedan om den kristna tidningen Dagen . Om man vrider tidningen Dagen ett snäpp till får man tidningen Världen Idag. I en debattartikel står att läsa om den fruktade imamvälsignade kycklingen.

Ja, man blir sannerligen skrämd.

högerspöken

Händelsevis läste jag om ett sexbråk i samband med TV3:s Under Cover. Förra gången var det ett bimbobråk. Jojo. Och lite PR är ju inte helt fel.

Iaf så var temat "Sex till salu" och Camilla Henemarks positiva inställning till prostitution gjorde tydligen porr- och prostitutionsmotståndaren Ursula Berge så förbannad att hon drog från inspelningen. Nyfiken gjorde jag en liten sökning och hittade Ursulas blogg. Läser. (Aha, hon slår mig - har inte skrivit sedan den 3 juli.) Läser första posten och längst ner av finns en bortredigerad kommentar från en som kallar sig "Rigmor Mortis". Söker på detta studentikosa alias och hittar följande pekoral:

För att skapa ett samhälle där vi som föredrar vår kvinna kall, torr och gratis har lika rättigheter, ett samhälle där regnbågsfanan vajar sida vid sida med Jolly Roger räcker det inte med ord. Nu har vi tolererat sakernas tillstånd länge nog. Det är dags att ta första spadtaget för att begrava vivonormativiteten, det enda vi tänker låta vila för evigt!

Mer här.

Och här.

Önskar jag kunde skratta, men det är bara obehagligt. Dessa högerspöken får vampyrerna i John Ajvide Lindqvists roman att verka harmlösa.

P.S. Mattias Svensson förresten , vilken kille! Från postkassör till toppolitiker i moderaterna och ledarskribent i SvD. Och på hur lång tid? Några år? Det säger rätt mycket om vad som behövs för att företräda dylika åsikter... ;-)

samma skajlajn här som där

Någon mer än jag som upplever en lätt skepsis inför 7-elevens nya kampanj? Nu vill ju många att Sverige ska vara lilla USA på alla sätt.

Och kanske att vissa faktiskt säger: "Äh fan, jag känner för en bajt". Fast jag skulle nog tänka på datorer. Och om man var riktigt gammal skulle man nog tro att det var en uppmaning. Alla ätes, typ. Och det känns ju lite som överflödig information. Som man inte visste det själv. Att man måste sätta tänderna i den där korven, liksom...

Jag tycker så här: nästan allt som gör språket större, roligare, mer flexibelt är kul och bra. Dit hör ju ibland svengelskan. Gillar på något sätt att det knallar runt små Percy Nilegårdar(/-s) och kläcker ur sig saker som "management by kicking ass". Varför inte? Men ibland är det bara dumt.

Och det finns små fallgropar i svengelskan, som man kan trilla ner i. Ta till exempel ordet "loser" (med ett o helst), vafan gör man om de är flera, och om man dessutom vill använda bestämd form? Det är klart. Det kan ju funka, med en klackspark. Men känslan av grop kommer man inte ifrån.

Catharina Grünbaum har skrivit om stalkersarna, losersarnas kusiner.

zozo

I måndags var jag på förhandspremiären på Josef Fares tredje film, "Zozo". Även om man skulle kunna ha vissa dramaturgiska invändningar mot filmen som helhet, var den riktigt, riktigt fin. Resan som Fares skildrar, från skräck, krig och ovisshet i Libanon, till det kantiga, återhållsamma men rätt vänliga Sverige var en historia som säkerligen inte bara är hans. Utan som tusentals andra invandrade svenskar känner igen sig i.

Filmen är också extra viktig just nu, tänkte jag efteråt. När Barbro "jag gör bara mitt jobb" Holmberg tilsammans med de två största partierna jobbar för fullt, tillsammans med övriga Europa, på att urholka asylrätten. (Jag tänkte mig scenen ur A clockwork orange, ni vet den där när Alex tvingas titta på våldsamma scener för att botas från sin våldsfixering...)

När Fares, som knappt kunde hålla tårarna borta, under sitt tacktal efter filmen kallade upp skådespelarna kunde man nästan ta på luften för alla känslor. Charbel Iskandar, som spelade Zozos pappa höll ett litet tal om hur hemma han på en gång känt sig när han kom till Sverige. Hela stämningen - ja det var faktiskt en sorts hyllning till Sverige - fick mig att undra: Hur många kommer att kunna känna, eller ens få möjlighet att uttrycka samma sak om fem, tio eller tjugo år?

Efter filmen var det Café Opera och trångt som satan. Mannen som spelar den magboxande pappan i Jalla Jalla presenterade sig med orden: Såg du Jalla Jalla? När jag svarade ja, sa han: Det är jag som gör så här! Och sedan gjorde han några magboxningar i luften.

Innan jag gick trängde jag mig fram till Josef Fares, hälsade från den som bjudit in mig, tackade så mycket för filmen och tillade: "Nu önskar man bara att Barbro Holmberg går och ser den". Då såg han frågande på mig och sa: Vem är Barbro Holmberg?

Det var på något sätt ett perfekt slut på kvällen.