zozo

I måndags var jag på förhandspremiären på Josef Fares tredje film, "Zozo". Även om man skulle kunna ha vissa dramaturgiska invändningar mot filmen som helhet, var den riktigt, riktigt fin. Resan som Fares skildrar, från skräck, krig och ovisshet i Libanon, till det kantiga, återhållsamma men rätt vänliga Sverige var en historia som säkerligen inte bara är hans. Utan som tusentals andra invandrade svenskar känner igen sig i.

Filmen är också extra viktig just nu, tänkte jag efteråt. När Barbro "jag gör bara mitt jobb" Holmberg tilsammans med de två största partierna jobbar för fullt, tillsammans med övriga Europa, på att urholka asylrätten. (Jag tänkte mig scenen ur A clockwork orange, ni vet den där när Alex tvingas titta på våldsamma scener för att botas från sin våldsfixering...)

När Fares, som knappt kunde hålla tårarna borta, under sitt tacktal efter filmen kallade upp skådespelarna kunde man nästan ta på luften för alla känslor. Charbel Iskandar, som spelade Zozos pappa höll ett litet tal om hur hemma han på en gång känt sig när han kom till Sverige. Hela stämningen - ja det var faktiskt en sorts hyllning till Sverige - fick mig att undra: Hur många kommer att kunna känna, eller ens få möjlighet att uttrycka samma sak om fem, tio eller tjugo år?

Efter filmen var det Café Opera och trångt som satan. Mannen som spelar den magboxande pappan i Jalla Jalla presenterade sig med orden: Såg du Jalla Jalla? När jag svarade ja, sa han: Det är jag som gör så här! Och sedan gjorde han några magboxningar i luften.

Innan jag gick trängde jag mig fram till Josef Fares, hälsade från den som bjudit in mig, tackade så mycket för filmen och tillade: "Nu önskar man bara att Barbro Holmberg går och ser den". Då såg han frågande på mig och sa: Vem är Barbro Holmberg?

Det var på något sätt ett perfekt slut på kvällen.