tjena pengar

Var på Rigoletto och såg "Tjena kungen".

Inte för att jag vill ge Malmros en smocka, men...inte var det någon vidare film. Trots att Josefin Neldén var väldigt bra i rollen som Abra kan jag inte få bort känslan av kladdig cynism.

Typ, 70-talsprylen i Lukas Moodyssons "Tillsammans" funkade - nu expoaterar vi 80-talet. Så här: Abra har blivit sviken och går ensam på en gata till Cyndi Laupers "Time after time". Bättre än så blir det aldrig, liksom. Låt efter låt. Attribut efter attribut radas upp - till ingen nytta. Klichéerna står som spön i backen och det som skulle kunna vara bra drunknar i allt ängsligt publikfrieri.

Fast jag blir å andra sidan lätt äcklad av en viss sorts nostalgi. "Åh, vad vi minns" grinas det och i samma stund har man skrivit om historien, invaggats i en skönmålad föreställning och glömt hur det egentligen var. Det blir en anomali.

Lite som Golden hits, de där cd-boxarna man kan köpa från TV-shop. Momus har ju formulerat detta på bästa möjliga sätt i "Platinum":

Hey DJ you've got it all wrong
No more golden greats, no more platinum songs
Put these frozen moments in the fridge where they belong
Nothing's going to save us now

Hela texten.