planxty, drömmar och pimp my ride

Känner mig ledsen, tungsint, ospirituell, ohumoristisk, opolitisk, idéfattig och...ja ja det är höst. Men ÄNDÅ. Allt känns så Typiskt.

Men.

Har sett Planxtys live-DVD. Absoluta idoler: Christy Moore, Andy Irvine, Liam O'Flynn och Dónal Lunny . Innan hade jag bara hört Christy Moore, via Shane MacGowan. Men alla fyra tillsammans... Jag bara gråter för det är så vackert.

Drömt rätt intressanta drömmar på sistone. Häromnatten drömde jag att jag blev stalkad av en långväxt personlig assistent med väldigt platta lår (?). Vi åkte hiss, och jag tyckte lite synd om honom. Såg på honom och log. Det skulle jag aldrig ha gjort! Efter det blev det thrillermässig jakt, knarkarstämning och knivhot.

I natt körde jag världens skönaste bil. Guldfärgad. Körde omkring, som man gör, utan körkort. (I verkligheten kan jag inte köra för fem öre. Gillar inte ens bilar speciellt.) Varför drömmer man sånt?

Och, som av en händelse såg jag och min son på "Pimp my ride" på MTV i kväll. Extreme makeover för bilar. Tänkte egentligen övervaka min sons tv-tittande - på ett morsigt sätt - men min skeptiska attityd förbyttes snabbt till inombordsligt skratt: Xzibit - Pimp Master of Ceremonies. Humor. Hjälpsamhet. Hmmm. Och så kom jag på det: De hårda west coast-typerna som fixade upp killens sunkiga van var ju som mössen och sparvarna i Askungen! "Jag vet! Vi ska sy den! Vi ska sy och vi ska klippa..." Och så vidare. Ungefär. Fast det var en van i stället för en balklänning. Och killen, motsvarande Askungen, blev så glad att han försökte krama west coast-killarna - men där gick tydligen gränsen.

Vet inte om det alltid är så bra, men här kan man kolla på gamla klipp iaf, och se om man har missat någonting.