sven 4 life

Min son har en kompis. Han är så där ärlig och aningslös som bara särskilda personer är. Han säger vad han tänker. Rakt ut. Gillar sådana människor, trots att det ibland känns för mycket. För man bara måste gilla folk som säger vad de tycker, utan bakomliggande motiv. Samtidigt är han smart, mogen och empatisk. Helt enkelt, en liten pärla.

Denna otroligt speciella kille satt i går vid vårt middagsbord. Och så berättade han, med ohöljd entusiasm, att han hade sett "Tjenare Kungen" och att den var skitbra. "Den äger" sa han.

Plötsligt kände jag mig superdum. Okej, jag gillar inte Malmros, och jag vet hur det var att spela i tjejband på 80-talet på riktigt, men om en unge kan bli så glad så kan inte filmen vara så hemsk. Det ligger i betraktarens öga. Vad är genomskådandets triumf (=cynism) i jämförelse med en trettonårings entusiasm?

Därmed önskar jag meddela att jag gör en total Ringholm i mitt tidigare omdöme om nämnda film. (Tur att man inte är recensent. Hur gör man då?)

Sedan avhandlades nye NO-läraren.
Min son: - Sven är ascool.
Hans kompis: - Sven äger.
Min son: - Sven for life!

Och vart vill jag med det här? Jo, att jag tycker att deras entusiasm äger. Och den smittar, helt klart.

Tillägg: Att göra "en Ringholm" innebär egentligen bara att man ber om ursäkt för att ha uttryckt sin ärliga åsikt. Trots att man fortfarande tycker så. Är ni med?