the gubbhumor irony

De senast dagarna har jag inte mått så bra. Deppigt. Konstigt. För djupsinnigt.

Försökte i går kväll råda bot på det genom att hyra några videofilmer. Ensam. Och vad väljer man när man inte behöver ta hänsyn eller anpassa sig efter någon annans tycke och smak? Jo, skitfilmer. Sådant som inget sällskap, hur långt ute i bekantskapskretsens periferi man än letade, skulle gå med på att se. Tog några lika-bra-man-betar-av-den-filmer jag missat när de gick på bio. (Nu efteråt med tillägget - tack och lov - inte såg på bio.)

Kort sagt, jag plågade mig igenom Bridget Jones andra cyniska dagbok. Med andra ord, Sexismen from hell. Det nog menat som humor. Lite mys-crazy, eller nåt. Sensmoralen, om man skulle ha fötts utan hjärna, kommer i klartext på slutet: Det finns hopp om kärleken, även om man är 33 år med skinkor stora som bowlingklot." Tanken är nog att man ska känna igen sig. Känna sig träffad. För mig känns det ungefär lika klockrent som att sätta foten i nyskiten hundlort.

(Och varför ska den "mulliga" tjejen gestaltas av en tjej som egentligen vill vara
anorektiskt smal och uppenbarligen vantrivs till max i sitt hetsätar-hull? Well that's the gubbhumor irony for you, I guess.)