apropå kvinnor, moral, skam och kroppsideal del 2

För att illustrera: Som av en händelse hittade jag ett svar från en kursare från 2003 när jag rensade lite i mitt hotmaikonto tidigare i dag. Jag hade mejlat henne med lite peppning eftersom hon inte hade kommit till vårat grupparbete. Det är en väldigt smart och snygg tjej som skriver:

Hej Emma!

Tack för att du skrev trots att jag bangade så
stenhårt. Den handlar naturligtvis inte bara om
xxx, visst är jag rädd för hennes vassa blickar,
men jag tål dem. Det finns så mycket annat som gör mig
dålig. Jag kom till T-centralen i tisdags, lagom för
att hinna till mötet. Tyvärr såg jag mig själv i ett
glasfönster, min reflektion, och var tvungen att vända
hem. Vanligtvis är min spegelbild inget problem, jag
är inget psykfall (åtminstone inte i den
utsträckningen), men precis när jag har ett riktigt
djävla återfall i bulimin och Heidi Klum sitter
överallt och putar på t-banan, så blir det jobbigt med
speglar och foton och reflektioner. Kanske är det
därför jag faktiskt mår dåligt över att bli 28, jag är
så gammal och jag kan fortfarande inte hantera varken
mat eller samhällets förljugna kvinnobild, som i hela
mitt liv fått mig att hata min egen kropp.

Så är det. Den krassa, oglamorösa sanningen.
Kram
xxx


P.S. Funderade på etiken i att lägga ut det här och kom fram till att anonymiseringen gör att det är omöjligt går att utläsa vem det är. Och faktum är att det skulle kunna vara vem som helst. Så vanligt tror jag att det är.