efter den 7/7

Nu ska jag berätta varför jag inte bloggat. Alltså förutom att jag bara jobbat, jobbat och jobbat. Så här var det:

Jag började skriva på en liten post på morgonen den 7/7.
Sedan var det ett bombttentat i London och hela världen höll andan för det ligger ju inte i Irak och Blair lät plötsligt som Bush, "We will prevail" fast med mindre cowboyaktigt uttal, och jag tänkte att "nu blir det världskrig" och just när jag tänkte som allra mest på detta med propaganda och retorik så blev jag helt nere i Lena Anderssons sommarpratarprogram och sedan fick jag och min son besök av vår backpackervän från Barcelona och jag lekte Stockholmsguide och sedan sa äntligen Ken Livingstone, Londons borgmästare, några saker i the Guardian som fick mig att undra hur länge han kommer att få behålla jobbet och så drömde jag faktiskt att jag och Göran Persson var högstadieaktigt kära och höll varandra i handen och sedan tappar jag tänderna (i drömmen alltså) fast det blev rätt snyggt - och ändå:

Det mest surrealistiska som hänt under hela den här konstiga tiden är när man nyvaken cyklar över Skanstullsbron strax före sex på morgonen, lämnar kråkornas länsande i snabbmatsskräpet och söderfyllan, rundar krönet upp mot Globen och ser: en jättelik LCD-reklamskylt med texten "ELECTRIC BANANA BAND".

P.S. Apropå el, en bild på vår lilla jord och hur, men kanske främst var den är upplyst. Tack Måns!