live-spelningar förr och nu

I går repade vi igen. När det var som bäst blev jag helt rörd, fick tårar i ögonen. Men, hur det går i kväll får man se. Att repa är en sak, livespelningar en annan. Men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. De allra bästa stunder jag haft, musikaliskt, har varit på scen.

Men, jag minns en spelning på Fasching i slutet av 90-talet och den första skivan hade blivit så omskriven. I programmet hade de pushat med ett urval av de mest lyriska recensionerna, och stället blev fullsatt. "Alla" var där. Alltså, jag var SÅ nervös att jag fick nån jävla mental blockering som la sig som en glasbubbla runt mig. Jag var typ okontaktbar. Konserten gick bra, men ändå låg jag hemma, apatisk och stirrade i taket i tre dagar efteråt. Hatade mig själv för mina "nerver" och vägrade svara i telefon. Så kan det gå när hybris och för höga krav blandas med dåligt självförtroende och distanslöshet. Nu är jag inte sån längre. Har inget att förlora heller. Bra att åren går.

När vi spelade sist - för två år sedan - på djurrättsfest så var vi bara tvungna att spela Meat is murder. Det gav mersmak. I kväll ska vi spela en annan favorit, den här Cure-låten i stället. Det är faktiskt John/Gärningsmannaprofilens "fel", för hans musikfråga fick mig att komma på hur bra den är.

Förresten, min bandkamrat Lasse Pollack pratade om John Ajvide Lindqvists senaste bok Hanteringen av odöda, som jag helt missat. Men här kan man läsa ett utdrag . Måste läsa hela. Nångång.


Å, så såg han ju faktiskt ut, Robert Smith.