samma text - ny kontext

Bland sådant som förändrats efter bombattentaten i London hör min upplevelse av denna Momus-låt. Skumma typer med hybris, självutnämnda martyrer med förvriden världsbild i kollektivtrafiken känns inte lika tilltalande efter den 7/7.

Upptäckten gjordes häromdagen under hörlurslyssning.

Har tänkt på att viss musik gör sig så mycket bättre i lurar, oftast musik från tydliga avsändare. Inte "bruks- eller funktionsmusik", så som dansmusik eller schlager/hitmusik, utan musik med avsikt att uttrycka något personligt, konstnärligt eller känslomässigt unikt kommer ofta mer till sin rätt i den lyssningen. Hade aldrig börjat älska vare sig the Smiths eller Radiohead så mycket utan lurar... Tror jag.

En liten teori bara, i all enkelhet. Obs! Med ett viktigt tillägg: Kategoriseringen av olika sorters musik är förstås helt subjektiv och godtycklig. Schlager kan ju till exempel betyda en sak för till exempel Svenne Banan, och en helt annan sak för Jonas Gardell, Rikard Wolf eller någon annan. Och det finns säkerligen de som tycker att dansbandsmusiken - den mesta "bruksmusiken" i min bok - är både personlig, konstnärlig och uttrycksfull. Och Christer Sjögren, den pretentiösaste av poeter. Vad vet jag?