oj vad man

skämtar till det. Så det slutar någon helt annanstans än vad man tänkt sig. Föregående post skulle ju handla om konstnären, inget annat.

Gillar det verkligen. Framför allt den här. Blev helt tagen av "multiansiktet". Som livsbetraktelse, statement. Var man än hamnar är det samma ansikte som möter en. På något sätt. Ens eget. Ens mammas. I spegeln. Osv. Etc.

Kommer att tänka på gamle Gustav Fröding (som äntligen fått upprättelse och blivit friskförklarad efter hundra år) och hans dikt "Flickan i ögat". Hur man än vänder och vrider sig har man alltid ansiktet fram. Det där ansiktet.

Och det egentliga sambandet mellan ovanstående två stycken? Någonstans i min hjärna...