dårar och spontanitet

I dag har jag sett:

en 25-årig, stilig dåre som pratade högt för sig själv med finsk brytning. Han sa: "Det är så onormalt det här livet som jag har. Och det är ditt fel att jag har det så här"... (Om inte detta sätter i gång några föreställningar, undrar jag om det finns något som gör det.)

en tunn vit kvinna i permobil, ensam och blundande i skuggan av ett träd.

en baglady med fötter som stack ut ur skor som verkade sakna sulor(!).

diverse alkisar på parkbänkar kisande mot solen.

Och vad beror nu detta på? Jo, jag promenerade helt enkelt förbi Hornstull.

Och jag var tvungen att kväva en plötslig lust att stanna och prata, och fråga dem om deras liv. Jag är så hopplöst nyfiken.

Tror att denna läggning har förstärkts av att jag under många år jobbat med utvecklingsstörda, där man snabbt vänjer sig vid en helt annan grad av spontanitet. För ett par år sedan insåg jag konsekvenserna av denna "arbetsskada".

Det var när jag var på badhus, i damernas omklädningsrum, och klädde på mig efter simningen. En kvinna i 50-årsåldern fångar min uppmärksamhet. Hon har nämligan så himla vackert, rött hår. I en fin pageaktig frisyr. Och när hon vänder sig om, naken, inser jag att hon är naturligt rödhårig, alltså även mellan benen. Min spontana impuls var att säga: "Grattis! Gud vilken snygg hårfärg du har mellan benen!" Men det KAN man ju inte säga! Så jag sa förstås inget. Men funderade över om jag kanske umgåtts alldeles för mycket med utvecklingsstörda.

Fast ibland i mitt jobb som journalist inser jag att jag har nytta av det oändliga tålamod och den öppenhet för udda existenser som uppövats inom omsorgen. Framför allt kommer det till pass när det ringer rasister och tjafsar på telefon.

I dag, vid Hornstull gick jag hur som helst vidare. Livet är för kort för att lyssna på allt som alla har att berätta. Fast det kändes ändå lite trist.