förändringstider

Min son är tretton, och gillar - förutom att åka skateboard och lyssna på punk - Simpsons, South Park och Sponge Bob.

När jag var i hans ålder gillade jag Jack Nicholson. Fanatiskt. Hoppades att jag någon gång skulle få träffa honom. Jag minns att jag till och med tyckte att livet vore fullständigt meningslöst om någon plötsligt skulle tala om för mig att vi aldrig skulle träffas. Ja, så tänkte jag faktiskt. Kärleken var inte på ett erotiskt plan. Iaf inte på ett medvetet, fysiskt hetero-erotiskt sätt. Det var liksom större än så. Han var bäst. Cool. Jag ville vara honom. Som honom.

Jag hade förstås sett Gökboet och the Shining, flera gånger. Och när filmklubben körde Jack Nicholson-tema såg jag:

The Little Shop of Horrors (1960)
The Raven (1963)
Easy Rider (1969)
On a Clear Day You Can See Forever (1970)
Five Easy Pieces (1970)
Carnal Knowledge (1971)
The King of Marvin Gardens (1972)
The Last Detail (1973)
Chinatown (1974)
The Missouri Breaks (1976)
The Postman Always Rings Twice (1981)
Reds (1981)

...i ett enda svep. Jag var in my own Jack heaven. Sedan kom halvljumma Ömhetsbevis - Terms of Endearment till de vanliga biograferna. Det var 1983 och plötsligt hade min hjälte blivit gammal. Då började jag gilla Boy George i stället. Asmycket. Över en natt. Som om inget hade hänt.

Med andra ord, man vet inte vad som ska hända. Det min son gillar i dag kanske han har glömt helt i morgon?