that macba feeling

Han skejtar och skejtar. På trottoarer, avsatser, bänkar, vad som helst. För det mesta ler ju folk. Några applåderar. Ibland blir jag sur, när jag är rädd att han ska störa någon. (Har tänkt på det där, att vissa föräldrar blir så sura på sina barn när de är ute bland folk. Det beror förmodligen på att man vill att barnet ska bli älskat och uppskattat, så som man själv älskar och uppskattar sitt barn. Man liksom fryser i hjärtat när främmande människor fnyser eller ruskar pa huvudet... Men egentligen ska man inte bry sig för mycket. Såna som är grininga är ju griniga hursomhelst.)

I alla fall. Efter en lång dag, och ett dopp i ett lagom kallt Medelhavet, svängde vi till slut in pa Macba, platsen där alla skejtare haller till här i Barcelona. Känslan kanske inte går att beskriva, men jag ska gora ett försök: Laxar som når sitt Sargassohav, muslimer som åser sitt Mecka, konsumpunkaren* från den svenska småstaden som för första gången kommer till London. Den som kämpat motströms och slutligen kommer samman med sina egna. Så var det att komma till Macba. Så många skejtare på en och samma perfekta, enorma skejtarplats. Även om det var min son, och inte jag, kunde jag inte hjälpa det. Tårarna kom.

* Kallades så själv när jag var 12 år och tyckte att punk helt enkelt betydde med "gör-det-själv". Och detta tog jag mycket - och kanske lite väl - bokstavligt.

Uppdate: Var bara tvungen att lägga till prickar.