suicidal metafysik

Vad är det med oss i denna "upplysta" tid som gör att var och varannan är beredd att svälja hur mycket skitsnack som helst för lite "andligt ledarskap"?

Vad är det här med religionen? Vad är det här med metafysiken? Vad är det för vits med ontologi, new age-filosofi och utsvävande teorier om kosmos och vår gudomliga existens när det ändå inte förändrar några av våra livsvillkor i grunden?

Jag menar, om jag ska till Skarpnäck måste jag gå av och byta vid Gullmarsplan ifall jag är på ett Farstatåg. Och om det är blåsigt och kallt och jag har glömt mina vantar hemma kommer jag att frysa om händerna, oavsett om mitt kronchakra är öppet eller stängt, eller om min aura är hel eller bruten. Och är det mycket folk på tåget kommer jag stå där som en packad sill och känna mig trött och ospeciell av bara helvete, även om jag var en belgisk 1700-talspoet i ett tidigare liv. Och har jag glömt att köpa mjölk på vägen hem kommer jag att få dricka mitt kaffe svart nästa morgon. Oavsett om universum är oändligt, liksom.

Stackars Micke, stackars kloke gubben, stackars alla. Det är aldrig någon annans fel att en deprimerad person gör slut på sitt liv. Men efter att ha sett och läst sådant här kan jag ändå få lust att gå samma öde till mötes som den förstnämnde.