tokliberalens antaganden

Nu skriver Andreas Ekström om bloggar i DN och länktipsar till bland andra Erixon och fejk-sossebloggen under benämningarna "politik" respektive "regimkritik". Suck.

Självklart är alla politiska åsikter intressanta i någon form; de är alla uttryck för en unik personlig värdering och analys av samhället. Eller borde iaf vara det. Jag är också av den uppfattningen att det alltid är bättre att ha en åsikt, hur dum den än må vara, än att inte ha någon åsikt alls. För det ligger i sakens natur att om man har en åsikt så finns också chansen att man reviderar den. Om man stöter på riktigt bra motargument eller verklighetsanknutna exempel som bestrider ens felaktiga teorier. Medan om man inte tycker någonting alls...ja, ni förstår.

Trots det kan jag inte riktigt helhjärtat applådera en viss typs politiska engagemang. Jag talar naturligtvis om
Tokliberalen.

Tokliberalen överskattar oftast sitt eget intellekt och tror sig ständigt ligga steget före.

Tokliberalen bemöter oftast en meningsmotståndare med en raljerande och överlägsen attityd eftersom han utgår ifrån att han är den ende som tänkt, och att den andre egentligen bara är PK eller kommunist-wannabe*.

För enligt tokliberalen är den som talar om jämlikhet, solidaritet och ekologisk hållbarhet bara en patetisk bakåtsträvare som inte säger som det är: "Jag är innerst inne bara avundsjuk på de som är framgångsrika och tjänar mer pengar!".

För det är den enda förklaringen den tokliberale kan greppa.

För den tokliberale kan inte föreställa sig att det finns andra värden i livet än ökandet av ens egen materiella välfärd.

För tokliberalen har upprepat: "Alla tjänar på ökad tillväxt", "En fri marknad löser alla problem" och "Alla mår bra av konkurrens" som ett mantra tills det blivit Den enda sanningen.

Sådant som inte platsar i tokliberalens strikt marknadsmässiga analys - som sjukdom, handikapp, ålderdom, missbruk, helt enkelt människor som inte kan bidra till samhället utan i stället behöver stöd - avfärdar tokliberalen med: "Det finns saker som inte politiken ska ägna sig åt".

Jo, jag fattar.

* Uttrycket existerar faktiskt! Jag har själv fått detta fantastiska epitet i någon kommentar. Minns inte vilken. Men det är jättekul! Bara tanken på att någon verkligen skulle VILJA vara kommunist men ändå inte riktigt lyckas... Jag skrattar ihjäl mig!