kaniner och fjällrävar

Jag går, eller "traskar" (som ministermördaren Mijailovic skulle sagt, någon som minns hans redogörelse i rättegången? tror han "traskade" runt minst femton gånger...bara en detalj jag inte lyckats glömma), omkring vid Sankt Görans sjukhus. Plötsligt uppenbarar sig något alldeles förtjusande i grässlänten, nämligen två små svarta kaninungar. Jag stannar till. Så gör även en kvinna med kameramobil. Vi tittar fascinerat, hon med luren mot örat. Så stannar ytterligare två personer till, den ena på behörigt avstånd. Den andre, en man i trettioårsåldern stannar upp och uppmanar henne:

-Ta ett kort då! Ta ett kort med telefonen, då!

Något säger mig att mannen inte är helt och fullt frisk. Minnesbilden av skylten med texten "Psykiatrisk akutmottagning" gör sig påmind, nyligen förbipasserad. Jag funderar över kaninerna. Kan man klappa dem? De ser så tama ut. Jag tar ett steg ned i slänten. Genast kilar de iväg, kvickt, kvickt. De små liven. Killen, som jag vid det här laget är övertygad om har ett samband med skylten, utbrister upprört:

- Det klart de springer. Du har ju en räv på dig!

Jag fattar först inte vad han menar. Sedan inser jag att han noterat min mini-kånken. (En liten modell av Fjällrävens klassiska ryggsäck. För den som inte vet föreställer märket en mycket minimalistisk sorts räv.)

Säga vad man vill om somliga psykiskt sjuka personer, observationsförmåga och inre logik lider de inte brist på.