glad vs ledsen

Tänkte på hur det känns när man är glad, respektive ledsen. Så här ser det ut i mitt huvud, beroende på vilket.

GLAD: "Människor är snälla" "Jag är en bra människa" "Livet är fullt av komiska poänger".
LEDSEN: "Människor är elaka" "Det är nåt fel på mig" "Livet är orättvist".

I båda lägena ter sig de olika tillstånden helt sanna. Frågan är om de inte också är det. Fast samtidigt. När man kan få in de där parallella sanningarna i sitt huvud, är det då man är vuxen på riktigt?