live-spelningar förr och nu

I går repade vi igen. När det var som bäst blev jag helt rörd, fick tårar i ögonen. Men, hur det går i kväll får man se. Att repa är en sak, livespelningar en annan. Men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. De allra bästa stunder jag haft, musikaliskt, har varit på scen.

Men, jag minns en spelning på Fasching i slutet av 90-talet och den första skivan hade blivit så omskriven. I programmet hade de pushat med ett urval av de mest lyriska recensionerna, och stället blev fullsatt. "Alla" var där. Alltså, jag var SÅ nervös att jag fick nån jävla mental blockering som la sig som en glasbubbla runt mig. Jag var typ okontaktbar. Konserten gick bra, men ändå låg jag hemma, apatisk och stirrade i taket i tre dagar efteråt. Hatade mig själv för mina "nerver" och vägrade svara i telefon. Så kan det gå när hybris och för höga krav blandas med dåligt självförtroende och distanslöshet. Nu är jag inte sån längre. Har inget att förlora heller. Bra att åren går.

När vi spelade sist - för två år sedan - på djurrättsfest så var vi bara tvungna att spela Meat is murder. Det gav mersmak. I kväll ska vi spela en annan favorit, den här Cure-låten i stället. Det är faktiskt John/Gärningsmannaprofilens "fel", för hans musikfråga fick mig att komma på hur bra den är.

Förresten, min bandkamrat Lasse Pollack pratade om John Ajvide Lindqvists senaste bok Hanteringen av odöda, som jag helt missat. Men här kan man läsa ett utdrag . Måste läsa hela. Nångång.


Å, så såg han ju faktiskt ut, Robert Smith.

en tomte flög förbi...

Det hände ju en kul sak på midsommar. Vi satt och sjöng efter maten. Min kusin Julia Spada (som sjunger som en gud) började härma Jill Jonsson i låten Kärleken är. Den går ju så här:

Här, i den stilla gryningen
Kan jag känna, allting andas igen
Dom tunga molnen, drev
iväg med vindarna
Inga tårar ifrån himlen
blir till regn
Vi hör orden i en sång, som
finns kvar här i våra hjärtan
Nu, i lugnet efter storm

En ängel flög förbi,
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende
på vår jord,
Som en sol som värmer oss
Och som himmels stjärnebloss
Så vi kan betrakta livets
skeende - med en tro:
Kärleken är

Inte ett dugg pretentiös med andra ord. (Det lär vara Jill själv som skrivit den.)

Men nu kommer det roliga: Sedan sade Julia "Jag kommer ihåg när den vann, att du sjöng den och bytte ut ordet "ängel" mot "tomte"? Och "stjärnebloss" mot "tomtebloss"?

Neej! Det hade jag totalt glömt, men höll med (mig själv) om att det blir mycket roligare om man byter. Men man måste sjunga men samma darr på rösten. Prova själv!

Ibland är det bra att ha dåligt minne. På så sätt får man sig (minst) två skratt per skämt. Now that's what I call a bargain.

nån sorts summering

Har tagit min hittills längsta bloggpaus. Trodde det skulle kännas lite slacker-aktigt och skönt, men det kändes bara...märkligt. Overkligt och nervöst. Som att glömma bort sin bästa väns födelsedag eller försova sig till typ första dagen på ett nytt jobb. Men mest av allt kändes det tomt. Får mig att undra hur djupt det påverkar en egentligen, bloggandet. Där ser man. Just när jag började tycka att det gått inflation i fenomenet bloggning och kände "ah, va fan, skriva som skriva" så kom den: bloggabstinensen.

Sedan sist har jag:

Jobbat tre veckor på det nya jobbet. Allt kändes rejält svårt i början, men vanan lägger sig snabbt som damm efter städning (i avdelningen optimistiska liknelser). Har antagligen slagit världsrekord i dumma frågor vid det här laget. Men hur ska man annars få veta någonting?

Badat väldigt många gånger. Bäst är nog good old Källtorpssjön.

Firat midsommar. Ganska samma personer som förra året. (Tack Johnny!)

Repat inför spelningen på "Do it yourself Mach II" på Mondo på torsdag.

Köpt, och mödosamt installerat, en ny förstärkare och musik låter återigen som dröm! Men den rackaren är ett 800-wattsmonster med möjlighet att bygga ihop värsta ljudsystemet så man får akta sig. Så man inte börjar springa och förköpa sig på nya högtalare. Med surroundaffekter och subwoofers och sånt. Att bli vräkt från sin lägenhet känns inte som ett lockande scenario.
(Apropå hemlöshet (?) såg jag en man som 05.45 i måndags morse flera gånger försökte kasta upp en stor sportbag i ett träd utanför Åsö gymnasium. Försökte han flytta in? Var han en urban reality-variant på "Klätterbaronen"? Fantasin skenar.)

Uppmärksammat ett nytillskott i ordklassen innovativa kvällstidningssubstantiv, nämligen Kyrkokvinnan. Frågorna hopar sig: Vad exakt är en kyrkokvinna? Har hon en speciellt kyrkliknande form? Hur känner man bäst igen en kyrkokvinna? Finns kyrkokvinnan i verkligheten? (Och känner hon i så fall klätterbaronen?)

Hmm. Vad mer? Jo, det friskaste jag läst på länge, även om innehållet var direkt nytt, var Rävens nyheter. Och, som en illustration på denna sexiga variant av nyhetsrapportering hittade jag detta på Media Matters! Blind höna skrev och fick länken i sina kommentarer.

Som av en händelse skriver Jon i The Grey Notebook om en bok med den upplyftande titeln: "The Middle Mind: Why Consumer Culture is Turning us Into the Living Dead" av Curtis White. Jon skriver att, om man bara ska läsa en bok i år så är det just den man ska välja. Med den titeln känns det som att han mycket väl kan ha rätt. Zombie vill man i varje fall inte bli.

blogg-paus

Jag har tagit en paus i bloggandet. Nytt jobb och en massa annat har fått mig att känna mig överfylld. Full av intryck som i första hand måste processas i det tysta, icke-offentliga, organiska bloggverktyget "hjärnan". Hmm. Slutprodukten kommer förhoppningsvis snart att söka sig ut via fingertopparna. Längtar efter att blogga och saknar det så mycket.

Under tiden, lite reklam:

!ANNONS!

MONDO 30 juni
Last lovers standing
Staffan Andersson, Mine, Peter Lindberg.
DJ: Jozi.
2:an Mondo. 20:00. 50 SEK.

"oggh"

Har badat i dag igen. I Källtorpssjön, oftast kallad Hellasgården. Har cyklat dit och badat sedan jag var liten. Det står liksom en air av folkhem kring Hellasgården. Friskvård für alle. Jag och min son som enda badande bland hurtiga pensionärer med glansiga overaller och ryggsäck kände oss helt off. De verkade helt onåbara. Seniga, starka, målinriktade. De verkade tänka om sig själva: "Min kropp är mitt tempel - och jag tänker vårda det ömt."

Det var lite kallt, men inte farligt. Det gick att verkligen simma. När min son skulle upp efter första doppet kom ett roligt läte från hans mun. Det lät: "oggh". Det skrattade vi länge åt.

Har inte så mycket allvarsamt att säga en sån här dag. Men det har Göran Rosenberg.

free jacko

...helt oväntat känner jag mig extremt lättad över friandet av världens kanske mest känslomässigt (och utseendemässigt) uppfuckade man. Att vara komplett galen utgör i sig, uppenbarligen, inte skäl att dömas till fängelsestraff. Inte ens i USA. Som tur är.

i de tristaste vatten (lurar de största humorchockerna)

Ligger i soffan. Äter mörk choklad och åtnjuter ett av mina anställningsprivilegium - en powerbook. Vilken möjliggör en helt ny dimension av bloggande: den som utövas i halvliggande ställning. Vet inte vad en ergonom skulle säga om min slöa, halvupprätta position, men det är j-vligt skönt som omväxling.

Jo! I går läste jag hur mycket som helst om antifeminism. Det var rätt intressant, men trist. Men efter träget läsande, kanske som kompensation rentav, fick man så plötsligt sig en oväntad humorchock: Gissa vem som är revisor i Antifeminstiska samfundet? Jo Brita Sylvan, en av herr Scheikes smisk-undersåtar i egen hög (låg?) person*.

Det sägs att man blir mer mottaglig för allvar efter man just har skrattat, läs typ Jacques Tati eller Charlie Chaplin. (Var är ens allmänbildning när man behöver den?) Kanske att det omvända också gäller? Jag kände mig i vilket fall väldans mottaglig för den lilla överraskningen.

Och! I dag har jag badat i Mälaren, Det var kanske 17 grader. Jag känner mig cool, mycket coolare än till exempel Fredrik Runebert. :B

(*Källa: Tidskriften Expo, 2004:4, endast publicerad i pappersutgåvan. Road/oroad kan läsa Runeberts svar på kritiken.)

timbros våta dröm

Kerstin gör i sin motvallsblogg ett ambitiöst försök att summera senaste veckornas feministdebatt i kölvattnet av SVT:s Könskrigs-dokumentärer. Själv har jag inte orkat. Fundamentalism i alla dess former har ju en tendens att göra en trött.

Kerstin avslöjar en för mig ny ingrediens i smeten, nämligen tankesmedjan Timbros antifeministkampanj. Skulle gärna velat vara med på Evins frukostseminarium för att bilda mig en egen uppfattning.

Timbrochefens våta dröm har med andra ord ha gått i uppfyllelse. Vad det resulterar i vet jag inte, men de som applåderar över förhållandena som framkommit i "Könskriget" måste anses suspekta, för hur hur man än ser det är det fundamentalistiska inslaget i ROK:s-feminismen en tragisk verklighet.

Det är en tragedi att människor i desperat behov av stöd och hjälp hamnar i klorna på fundamentalister som Ireen von Wachenfeldt. Det är en tragedi för deras anhöriga. Det är också en tragedi att förespråkare för dessa irrläror skadar förtroendet för jämlikhetssträvandet i stort.

förfall

Tecken på att man jobbar för mycket: (eller en scen ur Polanskis Repulsion)

det luktar skumt i vasken, fast man diskat
tidningarna har samlats i groteska proportioner
vissa krukväxter har dött
damm har samlats
det som ser ut som en vitlök väger misstänkt lätt
det som såg ut som morötter i kylskåpet har blivit något svart och slemmigt
(men, ingen död kanin så långt ögat når...)

Hittar ett Namn & Nytt-klipp från onsdagen den 25 maj, Hanna H skriver om gentlemen:

"Mitt problem har aldrig varit att jag inte kunnat få upp dörren, utan att jag blivit så himla charmad när någon öppnat den åt mig."

bland de sorgligaste...

...av alla hemligheterna jag nånsin har sett på post a secret tog den här nog priset.

the gubbhumor irony

De senast dagarna har jag inte mått så bra. Deppigt. Konstigt. För djupsinnigt.

Försökte i går kväll råda bot på det genom att hyra några videofilmer. Ensam. Och vad väljer man när man inte behöver ta hänsyn eller anpassa sig efter någon annans tycke och smak? Jo, skitfilmer. Sådant som inget sällskap, hur långt ute i bekantskapskretsens periferi man än letade, skulle gå med på att se. Tog några lika-bra-man-betar-av-den-filmer jag missat när de gick på bio. (Nu efteråt med tillägget - tack och lov - inte såg på bio.)

Kort sagt, jag plågade mig igenom Bridget Jones andra cyniska dagbok. Med andra ord, Sexismen from hell. Det nog menat som humor. Lite mys-crazy, eller nåt. Sensmoralen, om man skulle ha fötts utan hjärna, kommer i klartext på slutet: Det finns hopp om kärleken, även om man är 33 år med skinkor stora som bowlingklot." Tanken är nog att man ska känna igen sig. Känna sig träffad. För mig känns det ungefär lika klockrent som att sätta foten i nyskiten hundlort.

(Och varför ska den "mulliga" tjejen gestaltas av en tjej som egentligen vill vara
anorektiskt smal och uppenbarligen vantrivs till max i sitt hetsätar-hull? Well that's the gubbhumor irony for you, I guess.)

apropå kvinnor, moral, skam och kroppsideal del 2

För att illustrera: Som av en händelse hittade jag ett svar från en kursare från 2003 när jag rensade lite i mitt hotmaikonto tidigare i dag. Jag hade mejlat henne med lite peppning eftersom hon inte hade kommit till vårat grupparbete. Det är en väldigt smart och snygg tjej som skriver:

Hej Emma!

Tack för att du skrev trots att jag bangade så
stenhårt. Den handlar naturligtvis inte bara om
xxx, visst är jag rädd för hennes vassa blickar,
men jag tål dem. Det finns så mycket annat som gör mig
dålig. Jag kom till T-centralen i tisdags, lagom för
att hinna till mötet. Tyvärr såg jag mig själv i ett
glasfönster, min reflektion, och var tvungen att vända
hem. Vanligtvis är min spegelbild inget problem, jag
är inget psykfall (åtminstone inte i den
utsträckningen), men precis när jag har ett riktigt
djävla återfall i bulimin och Heidi Klum sitter
överallt och putar på t-banan, så blir det jobbigt med
speglar och foton och reflektioner. Kanske är det
därför jag faktiskt mår dåligt över att bli 28, jag är
så gammal och jag kan fortfarande inte hantera varken
mat eller samhällets förljugna kvinnobild, som i hela
mitt liv fått mig att hata min egen kropp.

Så är det. Den krassa, oglamorösa sanningen.
Kram
xxx


P.S. Funderade på etiken i att lägga ut det här och kom fram till att anonymiseringen gör att det är omöjligt går att utläsa vem det är. Och faktum är att det skulle kunna vara vem som helst. Så vanligt tror jag att det är.

apropå kvinnor, moral, skam och kroppsideal

Nu kommer att sådant där långt inlägg som vissa hatar. Ledsen men jag måste.

Apropå det förra inlägget. Jag stack väl ut hakan lite i hopp om att stöta på ett motstånd som fick mig att bli lite klokare - och kanske att jag blev det. I alla fall fick jag lite nya argument. Och inser att frågan om prostitution är komplex som fan, även om jag alltid vetat det. Och att blanda ihop pornografi och prostitution (sorry, mitt fel!) gör ju inte att det blir lättare att reda ut begreppen.

Jag är så trött på vissa aspekter av det rådande samhällsklimatet! Madonna - vår tids feministiska förebild. Yeah, right. Det ultimata framgångsreceptet för det täcka könet, att sälja sin kvinnlighet för pengar. Att säga: Jag är vacker och sexig och skäms inte för att jag tjänar pengar det! Det är, i min s k bok, att resignera. Att ge upp inför reifikationen - "förtingligandet" - att allt går att sälja. Att säga att kvinnan är en förbrukningsvara, ett utbytbart objekt. Att ingenting är heligt.

Jag är kanske moralist? Nej, det handlar inte om moral. För moralen handlar om individens egen tillräknelighet och ansvar inför sig själv. Och jag bryr mig inte om vad folk gör "i sina sovrum" eller vilka övriga val de gör i livet. Känner överhuvudtaget inget behov av att fördöma enskilda personer på grund av läggning, politisk åsikt eller religiös tillhörighet.

Jag kanske är sexualneurotisk, sexuellt hämmad? Nej, nej. Tycker att sex är kanske det allra bästa som finns och att det är naturligt att vilja se nakna människor i sexuella situationer. Folk som frivilligt vill exponera sig framför en kamera, visst! Men det är sällan vad vare sig prostitution eller pornografi handlar om, tyvärr. Såvida man inte gör det gratis. Det handlar om pengar, makt och exploatering. Enligt vissa är det ett "yrke", och visst, om man tycker att den mänskliga kroppen är en "vara" och sexualiteten en "tjänst", så visst. Hur man än vänder sig är det ytterligt cyniskt, enligt mig.

Är det kontroll över andra människor jag är ute efter? Nej, individens frihet är - eller borde vara - okränkbar.

Det kanske är skammen jag vill åt? Nej, det är det inte heller. Skammen är bara en normmarkering: om man avviker från det som anses normalt inträder känslan av skam.

Men det är nog just det här med normen jag vill åt. Framför allt för de unga som växer upp. De samhälleliga normen, samhällsklimatet. Vad som premieras. Vad som anses var formeln för framgång, att utgöra en "lyckad" person.

Så vad är den rådande normen för tjejer i dag? Att anpassa sin kropp till det rådande skönhetsidealet. Att tjäna pengar på sina företräden. Att utnyttja de resurser som står till buds på ett effektivt sätt. Att "lyckas" som tjej i det här rejset innebär att "sälja" sig själv så framgångsrikt som möjligt. Till nästan vilket pris som helst.

Uppdate: Madonna ångrar sig tydligen nu i efterhand, hur allvarligt man nu ska ta de uppgifterna... Apropå ånger kan ju även andra paralleller dras: hur kul är det - oavsett hur mycket pengar man tjänar - att leva med de "yrkesskador" som följer med sexuell exploatering?

kvinnor är fantastiska

Vissa av oss försvarar ivrigt, och förvisso välartikulerat, vår fria rätt att exploatera våra egna kroppar.

Och visst, go ahead, det är nog fler som applåderar era val än de som försöker hindra er. Så klart. För det som går att sälja i en ohämmad marknadsekonomi kommer förstås att säljas. Inget konstigt med det.

Det som fascinerar mig med libertariansk retorik är att den alltid verkar ha ett dolt syfte: Visa mig den anarko-libertarian som vill avkriminalisera droger (ja jag tycker också att det vore ett bra sätt att få bort kriminalitet, knarksyndikat och den mänskliga misär som det medför) och inte själv gillar att röka braj. Eller den övertygade porrförespråkare som inte själv har ett finger i syltburken på ett eller annat sätt.
Och jag ska mer än gärna ändra min uppfattning.

vem vinner?

Så här tidigt är jag uppe.
Kvart över fem och frukosten är avklarad.
Sjukt många klock-alarm är förklaringen.
Med George W Bush i radions ekosändning - de skänker pengar för att förbättra sitt rykte - rann sömnen av på sekunden.
Men det är ÄNTLIGEN soligt!
Borstar tänderna.
Tar kläder från igår.
Klar!
Och allt bara för att komma före Annica Tiger på nyligen!
;-)

Nej, jag jobbar skift och börjar jobba kl. 6.

musikfrågor

På min käre värdbloggares uppmaning svarar jag nu på musikfrågor. Fast det är konstigt, Jonathan Richman, Freddie Mercury och (tidiga) Elvis Costello är inte alls med. Svårigheten med summeringar kan därmed inte underskattas.

1) Hur stor datamängd har du på din dator/hur många cd- och vinylskivor äger du?
Knappt 15 GB + okänt antal mp3-, CD- och vinylskivor. Troligen alldeles för många för mitt eget bästa. (De tar plats, för att inte tala om de bisarra mängder av kassetter som jag inte kan slänga av sentimentala skäl.)

2) Senast inhandlade skiva?
Radioheads senaste, när den kom. *harkel* & *rodnar*

3) Senast spelade låt?
Paddy Mcaloon: I Trawl the Megahertz
Etertrålande av en mycket märklig man.

4) Nämn fem skivor som betyder mycket för dig.
the Smiths, 1:a skivan
Då allt Morrissey tog i fortfarande var helt magiskt.

David Sylvian - Secrets of the beehive
Då allt David Sylvian tog i också var magiskt.

Momus - Poison Boyfriend
Se föregående talare - det kan inte sägas bättre.

Radiohead - Ok computer
Jag vet, men den ÄR faktiskt precis så bra.

Mark Hollis soloskiva
Jag bara grät och grät och grät.

5) Tre låtar som inte finns med på nämnda skivor, men som betyder mycket för dig.
the Cure - Let's go to bed
Då man var som känsligast inför pop.

the Clash - Train in vain
Jag och min bästa kompis brukade ligga på golvet med släckta lampor.

Mahalia Jackson - Trouble
Gav uttrycket "sjunga ut" en helt ny innebörd.

6) Utse tre personer att skicka vidare frågorna till:
Jonas, Steffanie och Petter.

routerproblem

Å jag som allvarligt började fundera på att överge blogger! Har försökt posta saker - lite då och då - sen i fredags. Blev förbannad och började fundera på movable type & square space och bestämde mig dessutom för att fixa en egen domänplats "så man har lite koll på sina grejor". Och så visade det sig att det var min egen router som krånglade!

F'låt blogger! Jag ska aldrig hata dig mer!

esprit d'escalier

Jaha. Nu kommer SVT:s Pressklubben att ligga på webben i en vecka. Jag hoppas att den här veckan går fort.

Inte för att diskussionen var helt och hållet värdelös, även om det var lite tamt. Inte heller för att mediernas hantering av ämnet bloggar börjar kännas som om det börjar gå på repeat. Och faktiskt inte heller för att jag ABSOLUT INTE STÅR UT med hur jag ser ut. (Är det så DÄR man ser ut när man PRATAR? Och VARFÖR gjorde jag inte som Anna , och VALDE KLÄDER inför sändningen?) Utan för att jag faktiskt fick totalblockering och knappt kom på något vettigt att säga. Anledningen att jag ställde upp var ju att jag tyckte att jag HADE vettiga saker att säga. Ja ja, där ser man. Men värre saker har väl hänt.

Apropå självkritik kom jag, som så ofta , på i efterhand vad jag skulle ha svarat på frågan om varför det finns så många högerbloggar? Det rätta svaret är naturligtvis: "Eftersom de flesta som delar den högerliberala agendan saknar självkritik."

Finns mycket jag kom på att jag skulle ha sagt, så här i efterhand .

is-och bloggtider

I dag har det varit en kul men obegripligt kall dag. Juni? Tror inte det. Är det trots allt istiden som är i antågande? Vad säger forskarna? Vad säger Nostradamus? Bibeln?

Apropå Bibeln så ska jag sova typ genast för jag ska upp helt okristligt tidigt i morgon bitti. (Varför säger man så egentligen? Det känns ju snarare väldigt kristet att gå upp då. Samtidigt som solen. Förmodligen är det också vid den tiden som sannolikheten är störst att man får religiösa syner, typ jesus, änglar och sådant. Om inte annat av ren sömnbrist och ihopblandning av dröm och verklighet. Men jag har tänkt på det där, alltså om det skulle hända mig skulle jag nog inte kunna bli kristen ändå. Jag har alldeles för svårt för martyrer.)

I alla fall. Supertidigt ska jag upp, och efter jobbet ska jag vara med i Pressklubben i SVT 24. Paneldiskussionen ska handla om (...*trumvirvel*... *andlös spänning*...*stegrande trumvirvel*...*crash-cymbal*): bloggar!