uppifrån går det bra, men nedifrån blir det stopp

En liten, men fascinerande upptäckt om scientologirörelsen: Från scientologernas officiella sajt hittar man lätt frontorganisationerna World Scientology Enterprises (WISE), Association for Better Living and Education (ABLE), Narconon och Applied Scholastics International (APS). Där framgår att de alla verkar under Scientologikyrkan, Religious Technology Center (RTC). Men WISE, ABLE, Narconon och APS har också sina helt egna sajter, varifrån den rena kopplingen inte går att göra. Bekvämt om man ska vilseleda nya rekryter?

P.S. Om man vill rapportera någon eller något - kanske rentav denna bloggpost - till Religious Technology Center går det bra att fylla i det här formuläret!

källa till dumhet?

Sourze är ett konstigt ställe att fördriva tiden på. Man riskerar att bli överväldigad av hur dumma vissa är. För att inte tala om aningslösa. Fast det händer också att man blir positivt överraskad. Som tur är.

Saken är den att jag på sista tiden läst "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam och funderat mycket över samhällets syn på våldtäkt. Det otäcka är att de två förstnämnda Sourze-artiklarna ger författaren rätt till 100 procent. Medan jag under läsningen hoppades att hon var liten, liten smula överdriven...

För er som inte läst - och inte känner för att utsätta er för denna rätt betryckande läsning - kan jag summera:

Den vanligaste föreställningen om våldtäkt enligt Wennstam (kriminalreporter på SVT med stor erfarenhet av sexbrottsmål) oavsett generationstillhörighet och kön, är att om en tjej har druckit/är flörtig/sexuellt erfaren/utmanande klädd eller kanske bara godtrogen nog att självmant följa med en kille så får hon skylla sig själv om hon blir våldtagen. Vanligt vid våldtäktsanmälningar, till skillnad från andra typer av brott, är också antagandet att målsäganden "hittar på" eller "ljuger". Enligt ett domstolsutlåtande var det faktum att tjejen bar svarta underkläder vid tidpunkten för brottet en förmildrande omständighet för våldtäktsmannen. Man ansåg det därmed bevisat att brottsoffret varit inställd på att ha sex. Den underliggande attityden verkar vara att kvinnor "ändrar sig" dagen efter och vill "skylla ifrån sig". För att få "uppmärksamhet" eller helt enkelt "hämnas".

Enligt vissa skribenter på Sourze är det just precis så det ligger till.

Uppdate: Förresten behöver man inte sträcka sig längre än hit för att inse hur rätt Wennstam har. Tyvärr.

antingen vill man eller så vill man inte, eller?

Jaha, så nu finns Viagra även för kvinnor. Jag FATTAR ingenting! Förutom att man spammas ihjäl av reklamerbjudanden, som i sig är avtändande, så förstår jag inte behovet av den här produkten, vare sig för män eller kvinnor. Såvida inte lustlösheten är extrem, sjuklig... Varför vill man få lust när man inte har det? Är jag fantasilös? Bortskämd? Ingen aning, men för mig känns det som en filosofisk omöjlighet att vilja vara kåt om jag inte är det.

hemkomstsförändringsiver

Kom hem i dag på eftermiddagen. *Suck*. Egentligen borde man ta en extra vecka i samband med semestrar för att få tid omsätta sin hemkomstsförändringsiver i praktiken. Gick direkt till grovsoporna med en massa junk. Känslan av isbergstopp är total.
Men en lista är väl en bra början? Här ett spontant utkast, små och stora ting jag upptäckt under Berlinvistelsen:

1) Man borde inte oroa sig så mycket.
2) Man borde tänka mer på historien.
3) Man borde oftare äta frukost ute.
4) Graffiti är vackert.
5) Gamla hus är ofta vackrare innan de renoveras.
6) Tyskt öl är kanske det allra bästa.
7) Östtyska "Mosaik"-serier och Larry Potter.
8) MP3-sajten tonspion.de
9) Slowdive - minst ett decennium försent.
10) Moneybrother har en hit även i Berlin. "They're building walls" får ny innebörd?

En annan tankeställare: Har det tyska bandet Poems for Laila valt sitt namn för att trösta, eller kanske rentav hylla Laila Freivalds?

...och så lite mindre trevliga erfarenheter:
Man bör inte promenera dagarna i ända i hemskt ofotriktiga skor (se föregående post)
Man bör absolut inte tjuvåka på U-bahn. Kontrollanterna är förklädda (fascister).

neuer eintrag

Jag är förtyskligad! Vilken kreativitet, dekadans, livslust. Vilket underbart oinställsamt kulturellt klimat! En sak är slaende här i Berlin. Här slängs inga barn med badvattnet. Visst är det 2000-tal, men saker som punk, Echo and the Bunnymen och Soft Cell lever kvar. Och rökningen. Alla röker. Och jag menar verkligen, typ, ALLA. Naturligtvis var jag tvungen att göra dem sällskap, vilket betyder att jag har ett litet avvänjningshelvete framför mig när jag kommer hem. Men va fan.

Med startpunkt Prenzlauer Berg - där jag bor - har jag promenerat sa till den milda grad att jag adragit mig ett fullgubbsartat blodsutgjutet parti mellan storta och trampdyna. Jag talar alltsa om mina fötter. Som hängt med i alla ar utan minsta skavank. Där ser man. Men det var det värt. Häromdan gick jag via Volkespark Friedrichshein, Alexanderplatz, Unter den Linden, Fiedrichstraße och Checkpoint Charlie ända ned till Kreutzberg. Det var da det fullgubbsartade partiet uppstod. Det gör verkligen asont.

I kväll har jag, med försiktiga steg, begett mig till en vietnamesisk restaurang som hette Monseur Voung och ätit extremt god mat som bestod av: vitkal, paprika, morot, selleri, koriander, cocosmjölk, citrongräs, jordnötter, ris och kyckling. Sedan gick jag till Central som visar odubbade filmer. En konstig, men sevärd, svart-vit debutfilm av Christopher Nolan fran 1998, Following. Sen en öl pa Erdbeer.

En sak till, det bästa namnet pa en sopcontainerfirma maste bara vara: SISYPHOS.

påsk

Ja, nu åker en annan till Berlin över påsken. Utifall att jag snubblar på nåt trevligt it-café lovar jag att rapportera. Sist jag var där fanns en mur. Det var bara över dagen och året var 1987. Om någon vill mig något - tipsa mig om något ostalgiskt eller bara berätta vad jag missar på den svenska dokusåpafronten;-) - går det bra att skicka e-post till emmaludmilla@gmail.com.
Bis später Schweden,
hälsar
La Ludmilla.

förändringstider

Min son är tretton, och gillar - förutom att åka skateboard och lyssna på punk - Simpsons, South Park och Sponge Bob.

När jag var i hans ålder gillade jag Jack Nicholson. Fanatiskt. Hoppades att jag någon gång skulle få träffa honom. Jag minns att jag till och med tyckte att livet vore fullständigt meningslöst om någon plötsligt skulle tala om för mig att vi aldrig skulle träffas. Ja, så tänkte jag faktiskt. Kärleken var inte på ett erotiskt plan. Iaf inte på ett medvetet, fysiskt hetero-erotiskt sätt. Det var liksom större än så. Han var bäst. Cool. Jag ville vara honom. Som honom.

Jag hade förstås sett Gökboet och the Shining, flera gånger. Och när filmklubben körde Jack Nicholson-tema såg jag:

The Little Shop of Horrors (1960)
The Raven (1963)
Easy Rider (1969)
On a Clear Day You Can See Forever (1970)
Five Easy Pieces (1970)
Carnal Knowledge (1971)
The King of Marvin Gardens (1972)
The Last Detail (1973)
Chinatown (1974)
The Missouri Breaks (1976)
The Postman Always Rings Twice (1981)
Reds (1981)

...i ett enda svep. Jag var in my own Jack heaven. Sedan kom halvljumma Ömhetsbevis - Terms of Endearment till de vanliga biograferna. Det var 1983 och plötsligt hade min hjälte blivit gammal. Då började jag gilla Boy George i stället. Asmycket. Över en natt. Som om inget hade hänt.

Med andra ord, man vet inte vad som ska hända. Det min son gillar i dag kanske han har glömt helt i morgon?

eddie gjorde det igen

Till den som händelsevis såg Eddie Izzard på Nalen i oktober förra året men missade honom på Cirkus i går kväll kan jag berätta: Ni missade i princip ingenting. Eddie pratade om bin, getingar, hajar, spindlar, flugor, myggor och Darth Vaders besök i lunchmatsalen. Precis som på Nalen. Men totalt sevärt var det förstås ändå.

9 orsaker att välja celibatet

För många killar med väldigt otäcka utseenden kan sätta ens libido ur spel.

Lite stureplanssurfande blir en svindlande misantropisk färd till heteroäcklets dystopiska utmarker. Om ytan är det primära, hur kan man misslyckas så fatalt?

Som bonus anas gubbslemmet Virtanen äntligen börja tröttna på sig själv.

Bara vid Stureplan, barn, bara vid Stureplan.
Som tur är.

påminnelse

Ibland kan man få för sig att feminismen - åtminstone i den här delen av världen - har spelat ut sin roll. Att de flesta av västvärldens kvinnor numera har frihet att själv välja sina liv. Att det finns utrymme för individualism, originalitet och mångfald, oavsett kön.

Men så kommer en reklamkampanj som visar upp tjejer med alldeles vanliga kroppar - och genast blir detta föremål för debatt. Aftonladet vs Expressen.

Det är tur att krönikören på den sistnämnda reagerar med sån emfas: "...när det gäller utseendet ska man numera nöja sig med gäddhäng och acneface och hudbristningarna på magen (...) tjejerna i Doves "Campaign for real beauty" är knappast en fröjd för ögat. Herregud, kan man inte bara få lite ögongodis på stan? Snälla snygga brudar, kom tillbaka."

Så man inte glömmer hur begränsat utrymmet forfarande är.

systemsamtal

Om Kent Härstedts förslag om sänkt alkoholskatt tycker jag ungefär så här = tvivlar starkt på att fördelarna överträffar de negativa konsekvenserna.
Kom att tänka på ett samtal som jag hade med ett kassabiträde - en södermusiker-typ som nog själv tagit ett och annat glas för mycket - på systembolaget på Folkungagatan för ett tag sedan.

JAG: Du som ser alkoholkonsumenter hela dagarna, vad tror du händer om man sänker priserna?
HAN: Ja, inte kommer folk att supa mindre precis. Det är klart att jag personligen inte har någonting emot om det blir billigare, men jag säger som så att man kan ju inte bara utgå ifrån sig själv personligen. Man måste ju tänka på vilka konsekvenserna blir i stort också.

villaförortshårdrock

Angående mitt Hammerfall-hat. Så här tycker jag: Metal kan vara kul. Om inslag av glam, punk eller got - ja till och med symf - finns med. Och om det är originellt.
Spinal tap var kul. Hanoi Rocks och Lords of the new church var ännu roligare. Men Hammerfall är bara unkna. Den fascistoida fantasy-estetiken, röstläget, låtarna - alltihop känns bara medelklassångest, åttiotalspojkrum och villaförort.

Jag förstår att de vill låta så där. Men absolut inte hur någon kan vilja lyssna.

barndomsåsikter

När jag var liten gillade jag folkvisor. Förutom att det var perfekt om man gillade att sjunga och hade lätt för att lära sig texter utantill (massor med verser men bara en melodi och omkväde/refräng) gillade jag själva innehållet hemskt mycket. Jag var nämligen misantrop och tyckte att det bästa vore om alla vi människor dog och lämnade plats för annat liv på jorden. Det värsta jag visste var kärnkraft, bilar, djurplågare och moderater. Ungefär i den ordningen (förklaring - se fotnot).

Vi var några stycken likasinnade. Vi hittade på egna teaterpjäser, sjöng och intervjuade folk på stan. Vi var lite som South Park-kidsen fast på sjuttiotalets Söder, om man nu kan tänka sig detta.

Politiska orättvisor var det värsta jag visste. Minns att jag kunde bli så upprörd över vad människor gjorde mot jorden, varandra - eller djur - att det ibland gjorde rent fysiskt ont. Ordspråk som "Som man sår får man skörda" och "Syndens lön är döden" tyckte jag i det närmaste var klockrena konstateranden.

I folkvisorna handlade det ofta om ond, bråd död och om spådomar som stämde in. Det ödesmättade anslaget tilltalade mig enormt. Någon idiot trotsade sitt öde och se där - genast fick han sitt straff.

Fy vilket otäckt barn jag var - bakom den sockerbitstandade fasaden!

Fotnot:
1) Min första riktiga mardröm handlade om kärnavfall.
2) Vi bodde vid Hornsgatan.
3) Någon sköt duvor i Hammarbyhöjden där mormor bodde. Huvudena var av.
4) Om det var någon unge som var vidrig kunde man ge sig på att den var moderat.

bloggaren som (omedveten) researcher

Märker att jag blir alltmer kräsen i fråga om idéer ju mer sällan jag skriver. Just nu har det etablerat sig till något av en ond cirkel/negativ spiral/elak skruv(?). Tänkte härmed bryta detta genom att vara rätt trist, och sänka ribban så att den blir lättare att hoppa över (utan någon som helst Gardells innebörd). Nämligen i form av ett tillägg till föregående post, som jag i efterhand insåg blev rätt så kryptisk.

Bakgrunden - vilken jag idiotiskt nog utelämnade av spontan blygsamhet - var att jag samma dag fått ett tackmejl från artikelförfattaren (Po Tidholm). Han hade, via den här bloggen faktiskt, hittat mitt c-arbete som jag skrev på Södertörns högskola, med titeln "Manipulation och påverkan"! Han skrev:

"Märkligt... Jag håller på med en artikel om sambandet mellan Kay Pollaks självhjälpsböcker och sektfilmen "Så som i himmelen" och fick en Google-träff på din blogg, sen började jag läsa mer och det var riktigt roligt och så nämnde du DN och nån artikel om Vikingarna och då gick jag in på Presstext och hittade ditt hela namn, googlade igen och hittade din c-uppsats om mind control och sekter vilket hjälpte mig i mitt arbete."

Så kul att sådant händer. Tänk på det när ni sitter där och bloggar!

I kväll tog Svt:s Mediemagasinet återigen upp bloggarnas roll som kritiska mediegranskare. Jag känner mig nöjd att ha bidragit, om än på ett helt annat sätt och dessutom på omvägar. Fast, jag kunde ju ha skrivit mitt c-arbete här på bloggen. Men det hade kanske blivit lite väl långt... som en rättshaveristblogg ungefär.

tre nyanser av triumf

Känslan av att man själv hade rätt hela tiden - och andra fel - kan ju drabba en ibland. På olika sätt har jag kommit på. Närmare bestämt tre:

1) Det befriande - äntligen en riktigt bra film/bok/recension/artikel/nån som säger det man själv har tänkt eller känt. Och när ens Sanning äntligen kommer fram tycks den rättfärdiga allt ens tidigare gnäll och kräsenhet. Då man utbrister: "Precis så är det ju."

2) Det beskäftiga - jag visste hela tiden att det var farligt med, till exempel solarier. Då man utbrister: "Vad var det jag sa."

3) Det sura - då man inte vill dela med sig. Om man till exempel gillat Dexys, New Order och the Smiths sedan åttiotalet och går på fest med stajlade 25-åringar som tror att Kevin Rowland och Morrissey plankat Håkan Hellström i stället för tvärtom. Då man kväver ett: "#ü?&%?&."

Kom att tänka på detta då Po Tidholm skrev om otäcke Kay, som jag tidigare skrivit om här. På vilket av de tre ovanstående sätten låter jag dock vara osagt.