angenäm surpris

När jag fick det här e-vykortet slutade jag genast misströsta...

politisk satir - roligt, någon?

Inför valet i morgon sitter jag och kollar Iraksidan och hittar en äldre men ändå träffande teckning av satirtecknaren Steve Bell. På the Guardian hittade jag den här.

Hur roligt är det egentligen med politisk satir? Jag vet inte. Det kan vara träffande, absolut, men vem skrattar? Politisk satir borde vara roligt, det finns ju så mycket stoff. Men kanske är det just detta som är problemet. De flesta politiker är ju per definition en parodi på sig själva. Så hur sparkar man in dörren?

På sjuttiotalet till exempel, när salig Hillersberg eller Hasse & Tage körde sina politiska vitsar, skrattade väl folk? Hade de en annan humor då? En annan syn på politiker? Är det just vår generation som inte kan skratta åt politisk satir?

Eller har jag helt fel. 2000-talets unga vuxna skrattar i själva verket arslena av sig, och bara jag som lider av vinterdepression? Första tecknet på depression är ju som bekant förlusten av humor.

truman burbank + jonas eckel = samlaren

Har just sett om Peter Weirs "the Truman show" och oj, att den kunde vara ännu bättre än jag mindes den! Verklighet kontra fiktion, den alltmer diffusa gränsen mellan sant och påhittat. Huvudpersonen "Jonas Eckel" i boken med samma namn som jag nyss läst, påminner om Truman. Han känns både skapad och verklig. Jag vet inte exakt varför jag tycker de är så lika, men tror att det har att göra med deras skam.

Det finns dessutom ytterligare en koppling i min hjärna, mellan Karin Fossum och författaren John Fowles och The Collector, Samlaren (som för övrigt också blivit film). I en annan av Fowles romaner, "the Magus", skriver han träffande om just - skam.

"The basis of shame is not some personal mistake of ours, but the ignominy, the humiliation we feel that we must be what we are without any choice in the matter, and that this humiliation is seen by everyone."

Hittat här.

självinsikt

En positiv sak i allt det dystra: Lars Leijonborg inser sina begränsningar.

warholm - freivalds, 0-1 (knapp marginal)

Läser på Blind höna om "våra nya nannies", en efterlängtat skärskådande samtidskommentar om hur välfärdssamhället nedmonterats och vilka krafter som tagit över i dess ställe. Får mig att tänka på journalisten Lars Ohlssons senast bok Rångivarna som jag just avslutat. Skrämmande läsning om bankernas minst sagt inkompetenta rådgivning. Kriminellt beteende inbäddat i ett Kafkalikande maskineri.

Ett exempel. Stefan, en förtidspensionär med 5 900 kr i månadsinkomst låter Nordea ta hand om ett arv från föräldrarna "på ett tryggt och säkert sätt". Han börjar så småningom få saldobesked som visar dramatiska värdeminskningar, det visar sig att pengarna placerats i en börsrelaterad fond. När Stefan kontaktar banken får han reda på att pengarna är "låsta" på fem år. Han har tidigare varken informerats om denna detalj, eller riskerna med den så kallade kapitalförsäkringen. Innan han lyckats rädda det som räddas kunde har Stefan förlorat en halv miljon kronor. Följande scen utspelar sig på Nordeas kontor i Sollentuna när han, tillsammans med Lars Ohlsson + bandspelare, besöker "rådgivaren" Richard Warholm i juni 2004:

Jag ville ställa en fråga till innan vi gick.

- Jo, sa jag, vad är det egentligen som är försäkrat i den här försäkringen?

- Du kan ju få våran broschyr om kapitalförsäkringar, svarade Richard Warholm och räckte mig samma sorts broschyr som han brukar ge till sina kunder.

- Tack, sa jag, jag har läst den. Men jag förstår inte vad som står där. Det är därför jag frågar dig: Vad är det som är försäkrat?

- Ja, hur ska man förklara det bäst, då ... Få se ...

Richard Warholm hade blivit alldeles torr i munnen. Han började bläddra i broschyren. Efter ett tag lade han broschyren åt sidan och tog fram en pärm från sin bokhylla och började bläddra i den istället. Stefan och jag satt mitt emot och tittade på. Efter drygt en minut sa han för sig själv: "Då ska vi se vilken sort han hade ..." Sedan bläddrade han vidare. Efter ytterligare en minut hördes han mumla: "Äh, det står inte där heller." Bläddrandet fortsatte och mumlandet likaså. "Nä, det får jag nog återkomma till er med uppgifter om vad som avses just med det där ... med vem eller vad som är försäkrat", sa han innan han dök ner i pärmen på nytt. Han fortsatte att bläddra och sa med låg röst för sig själv: "Det kanske bara är att de kallar dem för det. Eftersom det är ett försäkringsbolag som har hand om det, så att säga." Efter ett tag lade han ifrån sig pärmen.

Mer ur Rångivarna här.

I jämförelse med detta hamnar regeringens och UD:s hantering av flodvågskatastrofen i ett annat ljus. Vad är ett teaterbesök på Boulevardteatern mot denna häpnadsväckande uppvisning i arrogans?

politiska hyenor

Ett sms jag fick av en musikerkompis på morgonen den 11:e januari:

"Inte nog me att regeringen var sen i sitt agerande för svenskarna i Asien. Nu får man höra det värsta av allt. Kungen blev sent informerad. Fy fan vilken skandal! Fatta vad många liv som kunnat räddas om han informerats tidigare."

Skämt åsido. Något som verkligen äcklar mig i efterdyningarna av naturkatastrofen och alla dess offer är de politiska hyenor som kommit upp i dess efterspel. Kontrasten mellan Lars Leijonborgs teatraliskt sammanbitna nuna under insamlingsgalan i SVT och dess sprudlande dito i SVT:s Aktuellt dagen efter att kungen tagit bladet från munnen och därmed banat väg för en samstämmig, borgerlig kritik mot den sittande regeringen säger allt. Säga vad man vill om fp-ledaren men någon vidare skådespelare är han inte. (Om nu det är en viktig egenskap för en partiledare lämnar jag därhän.) Inte så att jag tycker att kritiken är obefogad. Men hur kunde det egentligen bli så här?

1. Tsunami med efterföljande flodkatastrof i Asien, många människor omkommer +
2: Kritik mot UD +
3. Kritik mot UD:s ledning och statsministern (= Så långt logiskt och berättigat.)
4. Kungen uttalar sig - (Varför?)
5. Den borgliga alliansen hakar på - (Så klart.)

Summa= Kungen har blivit populär och alla mätningar visar på rekordstöd för den borgerliga alliansen. Av värsta möjliga katastrofscenario har utkomsten blivit... ytterligare en katastrof.

Fast det förstås, räddningsverket ska hädanefter få agera på eget initiativ... Alltid något.

muf-johans bekännelser

Läser Muf-Johans så kallade blogg, dock utan vare sig kommentarsfunktion eller RSS-feed. Han stöttar letternas rätt till lägre löner. Det är ju mycket fint och storsint av honom. Men.

I hans egenhändigt författade meritlista står att läsa:

"Vill: Minska politikens makt över människors liv."

Okej, då kan han väl börja med att skrota sig själv. Eller?

Allvarligt. Som om politikens makt var något man kunde bestämma över, det som inte politiken lägger sig i AKTIVT kommer ju att finnas ändå! Intressekonflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare och olika sociala grupper kommer likafullt existera. Handikapp, barnafödande, skilsmässor, missbruk, sjukdom och ålderdom, allt som gör människan mindre lönsam, produktiv och "fri" kommer också att finnas. Det kan inget parti eller ideologisk övertygelse blunda för. (Eller kan de?) Frågan är hur samhället hanterar dessa livsbetingelser. Om det tar hand om sina medborgare. Eller inte alls, som nämnda företrädare förespråkar.

Därför medlem i MUF: Jag är engagerad för att jag vill fatta fler beslut själv. Även om jag har fattat många som varit mindre bra, har de i alla fall varit mina egna och det betyder mycket för mig."

Men vad är nu detta? Ett slags bekännelse, i all enkelhet?

femman

1. Vilken nu levande, känd, svensk kvinna beundrar du mest och varför?
Sissela Kyle. Humorn står som spön i backen. Babben Larsson också, av samma skäl. Coco Moodysson för att hon gör så bra serier. Och alla bra bloggare. Tråkigt nog får oftast kvinnor företräde på grund av sitt utseende... kan faktiskt inte komma på någon mer.

2. Vilken nu levande, känd, svensk man beundrar du mest och varför?
Jonas Inde, för att han är en bra komiker och dessutom var modig nog att ge självmordstabut ett ansikte. Mustafa Can, Göran Rosenberg, Johan Berggren och Joachim Dyfvermark och Sven Bergman för bra journalistik. Och Gellert Tamas, för Lasermannen. Lukas Moodysson och Peter Birro, för att de gör precis vad de vill och tycker är viktigt. Och Johnny Stationsvakt, för att han lyckas göra nästan allt roligt.

3. Om du fick vara en nu levande, känd person för en dag; vem skulle du då vilja vara och varför?
Det måste nog bli George W Bush. Jag skulle göra avbön, ta hem alla soldater, lägga om min politik, kicka mina rådgivare o.s.v. o.s.v. Tråkigt skulle jag iaf inte ha.

4. Hade du någon särskild person, känd eller okänd, som förebild när du var liten?
Alla möjliga gillade jag. Kungen, Björn Skifs och Lasse Berghagen när jag var riktigt liten. Och Eva i Fem Myror. När jag blev äldre var det Carin Kjellman i folkrockbandet Folk och rackare. Sedan blev det Paul McCartney, Thåström, Jack Nicholson, Oscar Wilde, Mick Jones, Marc Almond och Morrissey. (Gemensam nämnare, någon?)

5. Om du blev utnämnd till Årets Populäraste Man/Kvinna, vad skulle du önska var orsaken till det?
Att jag gjort något musikaliskt/journalistiskt som slagit alla med häpnad. Typ skrivit världens bästa låt eller dragit brallorna av Fredrik Reinfeldt. Bildligt talat alltså. Den mannen har minst en hund begraven, det är jag säker på.

Från femman.

dödssynder

Läser en smårolig artikel av Jane Magnusson i DN.2005 om det nya året. Det handlar om de sju dödssynderna (peccata mortalia) som enligt romersk-katolsk teologi är:

Högmod
Girighet
Vällust
Avund
Frosseri
Vrede
Likgiltighet

Hon skriver att "de gamla dödssynderna är omoderna och tycks förbytta till dygder", vilket man ju skulle hålla med om. Möjligtvis med undantag för frosseri. Västvärldens miljonhövdade bantnings- ätstörnings- och träningshetsande befolkning kan inte ha fel, det ÄR äckligt att svulla. (OBS: Ironi!)

Men sedan levererar artikelförfattaren en teori om att det istället skulle vara "dumhet" som är den nya dödssynden. Det håller jag verkligen inte med om! Dumheten regerar ju i allt från dokusåpor på bästa sändningstid till den världspolitiska arenan via CNN och Fox News.

Nej, det fulaste, skamligaste och värsta man kan beskyllas för i dag är nog att vara djupt bitter, alternativt psykiskt sjuk. Rättshaveristen ligger med andra ord illa till. Det är därför han/hon är så övergiven. I dag gäller det att, oavsett vilka förluster eller orättvisor man än drabbats av, så snabbt som möjligt GÅ VIDARE. Att inte förmå sig att göra det - att vara för seg, depressiv och introvert - tror jag är den nya dödssynden.