inspiration från långtbortistan

Om man glömt hur fantastiskt det kan vara med musik kan det vara idé att lyssna på Maher Shalal Hash Baz. Han är en japansk krukmakare som gör punkmusik tillsammans med sin fru. Namnet kanske kan tyckas asiatiskt (?) men är tydligen bibliskt och betyder "the spoil speedeth; the prey hasteth". Fast riktigt vad det innebär i praktiken blir jag inte riktigt klok på (sa Svenne Banan).

Mer inspiration.

dessa lerfigurer...

...påminner jättemycket om en otäck mardröm jag hade när jag var fyra år *. Fast i stället för lerfigurer var det pekfingrar. Massor, massor med pekfingrar över hela golvet. Jag satt som paralyserad och vågade inte röra mig. Vi bodde hos mormor, och fast jag ville stiga upp och gå in till henne vågade jag aldrig. Har ingen aning om hur länge jag blev sittande där.


Och här är en till

* Bilderna är från utställningen "Asian Field" av den brittiske skulptören Antony Gormley, det är ungefär 200,000 lerfigurer som är uppställda på ett gymnastiksalsgolv i Tokyo.

idolpojkar och tjejtröjor

Fick äran att intervjua Idolfinalisterna Darin och Daniel på TV4 i dag. Vilken business. "A halleluja moment", för att travestera Idol-Kishti. För de som dyrkar Mammon alltså.

Kontrasten mellan personalen och finalisterna var som ojämlik kärlek: Killarna är som förblindade, bergtagna, förtrollade. De kan inte välja, måste bara suga och svälja eftersom det här med musiken är deras stora dröm. De som håller i trådarna, däremot, har motsvarande "den som inte älskars" ansvar. De vet exakt vad de gör och varför.

Så, medan Darin och Daniel båda drömmer om samma rampljusbelysta, applådåskande ögonblick av bekräftelse, sitter producent, programmakare och skivbolag iskallt där och räknar sina pengar.

Vilka som tjänar på det i det långa loppet återstår att se.

Undrar förresten hur det kommer att bli med uppföljande dokusåpajournalistik i framtiden? Om inte annat lär det finnas gott om personer att intervjua. Om utvecklingen håller i sig. Och jag tror nog att dokusåpan är här för att stanna - annars hade den självdött för länge sedan(?).

Önskar att mitt uppdrag var att skriva på djupet om detta, men min roll är endast att i enlighet med DN:s krympning skriva en artikel modell mindre. Och jag suger och sväljer förstås jag med.

Riktig, grävande konsumentjournalistik med genusperspektiv, har däremot den gode Jonas ägnat sig åt. Heder åt honom!!!

pornografi

Den här bilden tog jag utanför 'porrhörnet' på Skärholmens loppmarknad. Jag tycker att den har ett budskap. På ett allmängiltigt plan, utan att lämna ut personerna allt för mycket. Det är rörande, ja nästan poetiskt.

se det snöar...

...och jag lyssnade på South Park-Cartmans version av "In the ghetto". Vilken stämning! Fattades bara den förträffliga José Carrerasversionen av "Jingle Bells" (utkom som spår 3 på Alladins Julchokladask-cd i början av 90-talet) och, ja jag vet faktiskt inte vad som hade hänt...

mördarens tandkräm (tillägnad Bruno K)

Tony och George snackar fredprocess i Mellanöstern. Det är väldigt bra för imagen. Tony är jätteglad, så klart. George är inte lika desperat: "Amerika" har ju redan talat, åtminstone de som räkna(t)s. Det är Demokrati. Men George är nog också glad att tillfälle ges. Att prata om fred medan man mördar med andra handen är väldigt praktiskt. Och smart. Fast det är ju roligare att prata om tandkräm.

parallella universum

Att resa bort är som att få ett helt nytt liv. Fantastiskt! Plötsligt är alla problem liksom borta. Man andas ordentligt. Tar promenader med höjt huvud, insuper atmosfärer, lever i NUET. Varje ny vy redo att trolla med ens medvetande, varje doft slå an ett glömt minne. Man mår så bra.

Att komma hem igen, däremot, känns som att förlora det igen. Hänga på den gamla ryggsäcken och återgå till det tröstlösa: Pengar in - pengar ut.

Tror att identiteten är baserad på rätt ytliga referenser: var man bor, jobbar, vilka man umgås med etcetera. Därav känslan av "ett nytt liv" när man lämnar alltihop.

Fast nu ska ingen tro att jag är nåt surkart! Det händer att jag tar en och annan promenad med huvudet lyftat även här i Stockholm. Och ibland ser man underbara saker, som till exempel barn, kärlekspar, hundar och stavgående pensionärer.

Och om inte det hjälper kan man ju alltid trösta sig med Marianne Faithfull.

malmö - del 2

Var på badhuset Aq-va-kul och kunde konstatera att jag hade helt fel i frågan om fetmaförekomsten här i Malmö. Folk här är precis lika tjocka och smala som i Stockholm. Där ser man.

Såg "Monster" igår. Blev så fruktansvärt illa berörd. Om världen var rättvis skulle den se helt annorlunda ut. Tror att rättvisa är ett mänskligt påfund, vars enda funktion är att man inte ska förlora förståndet, bli galen helt enkelt. Det är mycket som är så.

Parfym är ett annat mänskligt påfund. Jag tror att det är farligt, för huden absorberar allt.

malmö - saker jag inte tänkt på förut

Min syster går serietecknarskolan här.
Min bästa kompis bor här.
Jag gillar Malmö.

Här finns nästan inga franchisekoncept, 7-11-butiken har ersatts av olika små livs. Närmast ligger Madonnas Livs. Det är några iranier som driver den. Den stänger kl 22. Det är lagom tycker jag.

Min kompis säger att hon tonar ner sin dialekt när hon är och handlar. "Folk här låter jordnära. När man pratar stockholmska låter det drygt, " säger hon. Det har jag aldrig tänkt på förut.

En annan sak som är annorlunda här är att man inte ser några tjocka människor. Vi tror att det kanske beror på att folk i Stockholm har mer pengar.

De har haft "Mangavecka" på serietecknarskolan. Det är bara den kommersiella Mangan som kommer hit. Manga betyder egentligen bara "comics" på japanska och behöver inte alls innebära jättestora ögon. Det har jag heller aldrig tänkt på förut.

6 tecken på att du blivit en tonårsförälder

1. Dörren till barnets rum är stängd.
2. Du hittar fingerskrivna anarkist-an i dammet på spegeln.
3. Barnet är alltid med kompisar.
4. Barnet gillar "Viva la Bam".
5. Barnet börjar bli längre än dig.
6. Barnet tycker allt oftare att du är "pinsam" och börjar titta på dig med något slags medlidande i blicken, som om du var ett hopplöst fall.

ideologiskt berättigad spam

Via Deeva åkte jag snålskjuts till projektet Flickas trevliga annonskampanj. Värsta gräddfilen, bara att trycka på sänd. Lätt för mig, och säkert j-vligt irriterande för dem.

Vad gäller det statligt finansierade projektet Flicka instämmer jag helt med föregående bloggare, min enda invändning är: Var är projektet Pojke?